Obstacles

Jag har nyss blivit ägare av fyra astronomiskt bra diktsamlingar. Kaos av Pär Lagerkvist, Walt Whitmans samlade verk, Samuel Becketts dikter och Mannen utan väg av Erik Lindegren står nu alla i bokhyllan. Det är dags att dissekera modernismen på allvar. I övrigt händer det inte så mycket. Jag går upp sju varje dag och cyklar genom snödrivorna till jobbet och spenderar mina dagar svärandes över allt salt alla släpar in på golven eller över hur kallt det är när jag cyklar mellan arbetsplatserna. Inspelningen av skivan är på tilläggsstadiet och det verkar bli bra. Det är mest en lång väntan på att spela med Jet Link i vår och i sommar och sedan fly landet. Och en liten rädsla över hur jag kommer att se på det här halvåret när det är över. Inte mycket att göra åt.

Ja, hej. Förlåt för att jag avbryter följetången om Enoks äventyr. Jag kom att tänka på att jag kanske gått ut med det här för dåligt, men hursomhelst vill jag ha det sagt: postrocken är död för min del. Jag vet inte om vi någonsin hade en grej men det har vi i alla fall inte längre. Jag lyssnar aldrig på postrock, stör mig på alla som säger att de tycker om postrock och har tagit bort all postrock från datorn. Så definitivt är det. Nu vet ni. Som en sista dödsstöt länkar jag en låt som inte bara ska ses som ett schysst tips utan också ett avståndstagande från vad den inte är: postrock.
    Förlåt om någon känner sig vilseledd av mitt förflutna, eller om jag inte har varit tydlig nog när postrockband har kommit upp under samtal. Jag tycker i vart fall inte om det.

Jag vet inte vad jag gör här. Jag förvillade mig bort från djungeln och hamnade här. Lägenheten är så väldigt liten att det ter sig obegripligt hur en levande varelse kan leva och bo här, än mindre två. Varför ska jag straffas så hårt för att ha gått vilse? Vem annan straffas lika hårt? Alla frågar! Alla ska ge råd! Jag vill bara hem.
    Jag förstår så lite. Hur ska jag uttrycka mig? När jag kom hit hade jag varit vaken i 26 timmar, och mannen frågade hur resan hade gått. Han frågade hur den hade gått! Och jag sov länge och drömde om gröna löv och brunröd jord att känna under fötterna.  Och jag vaknade och det ter sig obegripligt att jag gjorde det. Jag gick runt i lägenheten men ingenting är som det ska vara och allting är mjukt men fasligt hårt och obekvämt. Det är mattor och plastgolv som imiterar trä men ingenting känns som trä. 
    Han ställde sig och stirrade på mig och jag begrep inte vad det var som intresserade honom så. Jag gick fram och tillbaka framför spegeln efter att han slutat för att se vad det var för skada jag tillskansat mig på resan som gjorde att han blev så fascinerad men hittade ingenting.
    Idag kom det ett lass mat. Mannen var glad och uppspelt inför avlastningen och behöll sin iver under tiden jag åt. Sedan blev han arg och började skrika, säkert inte åt mig men man kan inte så noga veta. Efter ett tag blev jag trött på hans gormande, men trots att jag gick iväg ormade sig hans skrik och beklagande till mina öron. Här är så litet! Det är besök här hela tiden. Alla tittar på mig och alla ska känna på mig. Vad är det jag har för skada jag själv inte kan se?

Idag anlände Enok, äntligen. Enok är en 3 år gammal sumatranoshörning som efter att ha kommit bort från sina hemvister, Burma, nu ska hänga med mig. Han är tre meter lång och dryga metern hög, perfekt att ha som lägenhetsdjur. När han klev in genom dörren frågade jag honom hur resan gått, men han verkade inte så pratsugen. Han var nog trött efter resan.
    Jag funderade lite innan han kom på var jag skulle placera Enok. Det blev vardagsrummet som han får ha som "sitt". Logiken är enkel - Enok är större än mig och bör därför få det största rummet. Jag varnade samtidigt honom för att han kanske får stå ut med lite stök ibland. När man är sambos får man som köpa att man aldrig är riktigt ensam. Jag tror ändå det ska fungera fint.
    Han sov ett bra tag efter att jag visat honom runt, vaknade först klockan sju nu på kvällen. Lämpligt nog hade jag gjort en omelett, och tänkte att Enok kanske ville ha lite, men han fnös bara och vandrade istället runt i lägenheten. Jag tänkte att han kanske ville ta sig en grundligare titt på faciliteterna. Det skulle jag ha velat. Jag märkte efteråt att han ställde upp lite fotografier i lägenheten, men det tycker jag bara är mysigt. Hemtrevligt. Jag frågade honom om jag fick lägga upp ett av dem här, och det, sa han, var inga problem.
    Det är fascinerande med Enoks päls, den är både rödbrun och svart. Man kan sitta och titta på den jättelänge. Jag gjorde det men det verkade störa honom så jag slutade efter ett tag. "Uttittad", var det enda han sa. Rent spontant är det det som jag är lite besviken på. Enoks kommunikation lämnar lite att önska, tyvärr. Han verkar vara den ensamma typen och förklarade att han brukar sova på dagarna och vara vaken på nätterna. Det är lite underligt men jag antar att jag vänjer mig.
    Imorgon kommer i varje fall ett lass med ordentlig mat till Enok - massa kvistar och löv. Kommunen var verkligen jättevänliga när de lät Enok få allt det som parkarbetarna rensar bort. Jag tyckte till en början att det lät lite elakt, men Enok äter ju faktiskt sådant.
    Jag tror inte att man ska vara så bunden vid sina rutiner och vanor. Det är trots allt roligt att testa på något nytt. Det tror jag Enok håller med om. Sverige liksom. Det måste verkligen vara ett äventyr för honom.

Man kan nästan luras att det här är en bloggsida som regelbundet uppdateras i och med dessa två inläggen på mindre än tolv timmar. Tro inte det. Besvikelsens sparkar är de som känns mest. Här är i alla fall en låt från spelningen i fredags. Ny låt och allt.


Jet Link - You see, the sea

Jet Link | MySpace Music Videos

'Been told that all the rocks comes from the sea, but I just found one

and now he's stuck here with me

'Been told that if you're standing outside the atmosphere

the world can explode or implode or whatever

and you won't hear a thing

well, fine

The window says he's no more far out than the sea

you see the sea was ready to rocketer

from the ground

The horse you came here with will be swallowed by the sea

and then you will be nothing at all

Om jag åker över Atlanten till USA vill jag se baseball. Du förstår, det är så många ord jag tagit till mig, tagit efter, härmat mig fram till, tills de blev mina. Och baseball, det är ett av dem. Jag läste en bok när jag var liten och det fanns ingen i hela staden som visste om att det fanns en sport i ett annat land som hette baseball. Förutom jag. Och så blev ordet mitt. Men med kunskap kommer ansvar och jag kände mig tvingad att lära mig mer om baseball, nu när ordet för alltid var mitt. Hela eftermiddagar satt jag och läste på. Om regler, innings, home runs och Babe Ruth. Om du någon gång undrade varför jag aldrig lekte med dig vet du det nu. Jag satt hemma och läste på om baseball därför att jag varit dum nog att göra ordet till mitt. Och med kunskap kommer ansvar.

    Därför undrar jag om du visste vad du gjorde när du bad mig komma. Visste du det? Visste du att om jag flyger över till dig, så som du skrev att jag skulle göra, så kommer mitt största uppdrag inte längre vara att reda ut och ordna upp. Det kommer att vara att se baseball. Och jag pratar inte om att gå och se en enstaka match på Wrigley Field, jag pratar om att leva med baseball som livspartner under en vecka, jag pratar om att köpa souvenirer för 1000$ och gå runt med Cubs-kepsen på huvudet hela tiden.

   Jag ljög förresten innan. Ordet är inte för alltid mitt. Det var dumt att uttrycka det så, och jag skriver detta, återigen, för att du ska förstå hur saker måste bli om jag kommer. Ordet är inte alltid mitt och om jag reser måste jag ta hand om det. Här hemma är det enkelt, konkurrensen om ordet baseball är inte mördande, om vi säger så. Men i USA, där blir jag ju ingen helt plötsligt, där är det ingen som bryr sig om att jag vet saker om ett ord jag lärde mig regler till som liten. I USA kommer min kunskap hela tiden att sättas på prov, eftersom alla andra vet så mycket. Hade ordet för alltid varit mitt hade jag ju inte behövt gå och se på baseball när jag kommer, istället för att reda ut och ordna upp. Men det kanske vi kan göra ändå, sådär i förbifarten.

Imorse ville jag tro på det och sedan kunde jag inte

Och sedan kom jag på att allting består av atomer

Elektroner och protoner

Och sedan kunde jag inte alls förstå

Hur jag någonsin någon gång kunde tro på någonting

Och jag klappade Laika, strök hennes skräckvåta päls

Kallade henne de finaste orden, kliade bakom hennes öra

Runt tassarna och nosen

Och sedan lade hon sig ner och

Andas nu inte alls, inte alls

Och jag säger att bruset är här igen

Och jag säger att det inte är mitt fel, det

Dikterar och fantiserar

Och sedan slår det slint och jag

Fantiserar och inflammerar

Grimaserar och balanserar

Blott en stund