Sara Lidman
"Simon var den lille samtyckaren. Han uppfattade omgivningen så att de flesta människor hade för liten plats inom sig för sina tycken, de behövde någon som upplät sig så deras tycken inte sprängde den egna själen. Alla behövde att någon sa ja åt dem. Alla behövde hjälp att vara."
"Vad han är barnslig och blöt och blå där han står. Han har ingenting med sig, han bara vill ha något av henne och det är fel dag. Ändå rycks hon med en smula av hans aningslösa tilltro, han spelar henne så att hon till slut måste spela sig själv."
"Hon hörde dem gå sin väg och han skrek inte, hon gick ut på bron och såg efter karlahopen, som skred bort med Simon, och hon gick inte efter dem. Hon stod kvar och mumlade, förlåt, jag menade inte att det skulle bli sådär, jag skoja bara. Hon gjorde alla ångerorden så små som möjligt för att beröva sveket dess mening och följder."
"Vad han är barnslig och blöt och blå där han står. Han har ingenting med sig, han bara vill ha något av henne och det är fel dag. Ändå rycks hon med en smula av hans aningslösa tilltro, han spelar henne så att hon till slut måste spela sig själv."
"Hon hörde dem gå sin väg och han skrek inte, hon gick ut på bron och såg efter karlahopen, som skred bort med Simon, och hon gick inte efter dem. Hon stod kvar och mumlade, förlåt, jag menade inte att det skulle bli sådär, jag skoja bara. Hon gjorde alla ångerorden så små som möjligt för att beröva sveket dess mening och följder."
Textat sid. 299
Idag på Rapport var det ett schysst reportage om journalisterna i Afghanistan, där de visade hur de utländska journalisterna behöver hjälp av de lokala medierna. Bra inslag, men bilden förmörkades när jag började tänka på varför de visade inslaget just idag. SVT har en serie som visar hur utrikeskorrarna jobbar, korrespondenterna. Avsnitt två för säsongen visas på tisdag. You see the signs, ey?
