Obstacles

Otroligt att jag lyckas framstå som oerhört egoistisk och känslokall samma kväll som jag dessutom framstår som världens omognaste kille, och ändå tycker jag att jag har rätt. Det måste vara såhär Hitler hade känt sig om han stått pall på fyrtiotalet. Jag är bara så trött på att man ska tvingas harva runt på ställen man redan vet är skit - och väl där behöva ta ännu mer skit. 

Och idag kan jag tänka att man kanske borde spelat i alla fall. Inte varit så himla jobbig. Men då bygger det ändå på väldigt glorifierade bilder av hur det kunde ha blivit. Och det vet jag ju, eller visste jag ju om jag går in i gårdagens bilder, att det inte kunde hända så som saker var.  

Tänkte att jag skulle komma med något sorts överslätande besked tills nästa gång vi repar, om det nu blir något, och satte igång att försöka boka spelningar till hösten. Och beskedet blir: "Vi bokar tyvärr inte mindre band till våra fredagsspelningar", och jag tänker att nä, och det gör ni nog rätt i, men jag vill ju inte vara ett mindre band. Jag vill inte att spelningar ska urarta i rena fylleslag. Jag vill vara proffsig. Jag vill vara happyhippo för att jag har varit fokuserad, jobbat hårt för att allting ska bli bra, och sedan visa upp allting och göra det precis så bra som jag jobbat för att det ska bli. Och ändå; var jag proffsig igår? Njet.