Obstacles

Jag har nyss blivit ägare av fyra astronomiskt bra diktsamlingar. Kaos av Pär Lagerkvist, Walt Whitmans samlade verk, Samuel Becketts dikter och Mannen utan väg av Erik Lindegren står nu alla i bokhyllan. Det är dags att dissekera modernismen på allvar. I övrigt händer det inte så mycket. Jag går upp sju varje dag och cyklar genom snödrivorna till jobbet och spenderar mina dagar svärandes över allt salt alla släpar in på golven eller över hur kallt det är när jag cyklar mellan arbetsplatserna. Inspelningen av skivan är på tilläggsstadiet och det verkar bli bra. Det är mest en lång väntan på att spela med Jet Link i vår och i sommar och sedan fly landet. Och en liten rädsla över hur jag kommer att se på det här halvåret när det är över. Inte mycket att göra åt.

Ja, hej. Förlåt för att jag avbryter följetången om Enoks äventyr. Jag kom att tänka på att jag kanske gått ut med det här för dåligt, men hursomhelst vill jag ha det sagt: postrocken är död för min del. Jag vet inte om vi någonsin hade en grej men det har vi i alla fall inte längre. Jag lyssnar aldrig på postrock, stör mig på alla som säger att de tycker om postrock och har tagit bort all postrock från datorn. Så definitivt är det. Nu vet ni. Som en sista dödsstöt länkar jag en låt som inte bara ska ses som ett schysst tips utan också ett avståndstagande från vad den inte är: postrock.
    Förlåt om någon känner sig vilseledd av mitt förflutna, eller om jag inte har varit tydlig nog när postrockband har kommit upp under samtal. Jag tycker i vart fall inte om det.

Jag vet inte vad jag gör här. Jag förvillade mig bort från djungeln och hamnade här. Lägenheten är så väldigt liten att det ter sig obegripligt hur en levande varelse kan leva och bo här, än mindre två. Varför ska jag straffas så hårt för att ha gått vilse? Vem annan straffas lika hårt? Alla frågar! Alla ska ge råd! Jag vill bara hem.
    Jag förstår så lite. Hur ska jag uttrycka mig? När jag kom hit hade jag varit vaken i 26 timmar, och mannen frågade hur resan hade gått. Han frågade hur den hade gått! Och jag sov länge och drömde om gröna löv och brunröd jord att känna under fötterna.  Och jag vaknade och det ter sig obegripligt att jag gjorde det. Jag gick runt i lägenheten men ingenting är som det ska vara och allting är mjukt men fasligt hårt och obekvämt. Det är mattor och plastgolv som imiterar trä men ingenting känns som trä. 
    Han ställde sig och stirrade på mig och jag begrep inte vad det var som intresserade honom så. Jag gick fram och tillbaka framför spegeln efter att han slutat för att se vad det var för skada jag tillskansat mig på resan som gjorde att han blev så fascinerad men hittade ingenting.
    Idag kom det ett lass mat. Mannen var glad och uppspelt inför avlastningen och behöll sin iver under tiden jag åt. Sedan blev han arg och började skrika, säkert inte åt mig men man kan inte så noga veta. Efter ett tag blev jag trött på hans gormande, men trots att jag gick iväg ormade sig hans skrik och beklagande till mina öron. Här är så litet! Det är besök här hela tiden. Alla tittar på mig och alla ska känna på mig. Vad är det jag har för skada jag själv inte kan se?

Idag anlände Enok, äntligen. Enok är en 3 år gammal sumatranoshörning som efter att ha kommit bort från sina hemvister, Burma, nu ska hänga med mig. Han är tre meter lång och dryga metern hög, perfekt att ha som lägenhetsdjur. När han klev in genom dörren frågade jag honom hur resan gått, men han verkade inte så pratsugen. Han var nog trött efter resan.
    Jag funderade lite innan han kom på var jag skulle placera Enok. Det blev vardagsrummet som han får ha som "sitt". Logiken är enkel - Enok är större än mig och bör därför få det största rummet. Jag varnade samtidigt honom för att han kanske får stå ut med lite stök ibland. När man är sambos får man som köpa att man aldrig är riktigt ensam. Jag tror ändå det ska fungera fint.
    Han sov ett bra tag efter att jag visat honom runt, vaknade först klockan sju nu på kvällen. Lämpligt nog hade jag gjort en omelett, och tänkte att Enok kanske ville ha lite, men han fnös bara och vandrade istället runt i lägenheten. Jag tänkte att han kanske ville ta sig en grundligare titt på faciliteterna. Det skulle jag ha velat. Jag märkte efteråt att han ställde upp lite fotografier i lägenheten, men det tycker jag bara är mysigt. Hemtrevligt. Jag frågade honom om jag fick lägga upp ett av dem här, och det, sa han, var inga problem.
    Det är fascinerande med Enoks päls, den är både rödbrun och svart. Man kan sitta och titta på den jättelänge. Jag gjorde det men det verkade störa honom så jag slutade efter ett tag. "Uttittad", var det enda han sa. Rent spontant är det det som jag är lite besviken på. Enoks kommunikation lämnar lite att önska, tyvärr. Han verkar vara den ensamma typen och förklarade att han brukar sova på dagarna och vara vaken på nätterna. Det är lite underligt men jag antar att jag vänjer mig.
    Imorgon kommer i varje fall ett lass med ordentlig mat till Enok - massa kvistar och löv. Kommunen var verkligen jättevänliga när de lät Enok få allt det som parkarbetarna rensar bort. Jag tyckte till en början att det lät lite elakt, men Enok äter ju faktiskt sådant.
    Jag tror inte att man ska vara så bunden vid sina rutiner och vanor. Det är trots allt roligt att testa på något nytt. Det tror jag Enok håller med om. Sverige liksom. Det måste verkligen vara ett äventyr för honom.