Hur jag tar mig fram

Trött på att älta samlar jag
all dy från botten, lägger
i en karaff av glas.

Också när all skit börjar bubbla som
stillastående vatten vet jag
den håller.

Istället sätter jag mig vid köksbordet, tänker på

Hur den sårade soldaten ligger ner i bokskogen,
hur igelkotten smyger sig fram, reser sig upp
på bakbenen, fräser
och med frambenen skruvar av sig sina piggar
slickar såret rent, använder
taggarna för att spänna ut huden över såret,
hur han syr igen och sedan lekfullt, som om
det inte bekom honom ens en gång, drar
loss piggarna, bestämt
skruvar fast dem på ryggen igen

Hur jag slår upp ögonen, kisar som har jag bara
sovit en stund i solens strålar.
reser mig upp på stela leder, tar upp
igelkotten i famnen, känner
hur taggarna river behagligt innanför tröjan.

Hur igelkotten vänder sin långa nos uppåt, hur vi
skakar på huvudet i förundran över hur
det kan komma sig att solens strålar spelar mellan de av vinden
vajande löven när

allting är så oändligt tyst

Äntligen!

Jag fick VG på senaste salstentan! Woho!!!

Inkonst

Inte världsbäst men så här såg det iallafall ut. Och lät.


Borde berätta...

Om ett nytt bandprojekt jag startat upp. Det är Noel på trummor, Tobbe på bas, jag på akustisk gitarr och sång, Per på banjo/gitarr/piano och Marcus på Trumpet/Gitarr/Piano. Repade för andra gången idag och det har sjukt stor potential (utan att ta ut något i förskott). Känslan av att spela musik man inte behöver ha öronproppar på för att lyssna på är ovan, men superhärlig. Nå, om ett långt tag får ni kanske höra hur det låter. Tills dess får ni nöja er med vetskapen.

Ganska bra dag idag ändå. Försov mig för tredje gången till tvättiden klockan åtta, man kan tycka att jag borde lära mig någonting av det men det gör jag inte. Lyckligtvis hade ingen tagit tvättiden när jag väl vaknade så jag hann slänga in två maskiner. Sedan spelade jag i Lund med "det här nya" och på bussen hem satt jag bredvid världens sötaste tjej. Rödhårig, kanske psykologstudent, med skogsfärgsmatchande kläder. Funderade på att säga något men gjorde det inte -  naturligtvis.

En rolig grej förresten, när vi tänkte strukturera upp en låt lite spelade vi vidare som man så lätt gör och Per klagade på att det var för mycket "stream of consciousness". Marcus anmärkte att vi kanske borde tona ner lite på akademikerstilen.

Vad vi spelar för musik? Förhoppningsvis ungefär sådan här:


...

Behöver regn eller något annat som inte får mig att känna mig som en febersjuk bebis i en värld fylld med guld och gröna skogar.

Vid Grand Central Station där satt jag och grät


RSS 2.0