Obstacles

Jag märker att tiden redan nu rinner fort och okontrollerat. Det hela är något oroväckande. Det är underligt vad dofter kan göra, hur minnet slår mig och insikten sedan kommer att det hela var för snart ett år sedan. Jag kan begrava mig i minnen. Verkligen begrava. Det är kanske sant att vi alla inom oss äger en sorg som vi ömt måste vårda men ändå hålla på avstånd. Det sistnämna har visat sig vara svårt för mig och det som Erland Loe beskrev som rinnande vatten har fått fäste också i mig. Jag har ingen illusion om alltings förträfflighet, men jag tycker jag förtjänar något mer. Tyckte jag förtjänade något mer, tills jag kommer på mig själv med att se hur tecknen på att jag fortfarande håller av någon visar sig genom att jag blir helt kall inom mig när jag inte får saker på mitt sätt, och jag förstår att innan jag kan somna med någon som inte är gjord av tyg eller alkohol måste jag ta tag i mig själv, och jag förstår inte hur någon kunde stå ut med mig i två år.

Idag gick jag genom Lund med en speakerröst ekandes i huvudet, vilket gav hela situationen ett vemodigt skimmer. Vilket, sanning att säga, är det minsta jag behöver för närvarande...

"I don't know how I'm going to go and
I had a drink the other day
Opinions were like kittens
I was giving them away"