I can't be blamed for nothing anymore

"Laugh hard, it's a long way to the bank
I can't be blamed for nothing anymore
It's been a long time since you've been around
Laugh hard it?s a long way to the bank"

Med så kallade dunkla mål åkte jag till Lottis födelsedagsfest igår och idag kom jag hem med ingenting annat än tvivel över vad jag egentligen har här att göra. Jag vet inte om det här är tänkt att utvecklas till någon sorts höst-depression, jag hoppas verkligen inte det, men det har hänt för mindre. Ett tecken är den här tröttheten som slår ner mig gång på gång, och om jag nu varenda tågresa sitter i den tysta kupén för att jag vill ladda upp inför att faktiskt prata med någon, och ändå inte orkar med det, så är det väl ett annat tecken.

Men gud, jag vill inte.


"Känslor är känslor, men jag känner faktiskt såhär"

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0