New York, you've lost

"I'm going, I'm going away
I'm going to Montreal

I was looking for an answer
I would never find in you
Sold all my records
What a stupid thing to do

Going to Montreal
I never had a clue
No, I never had a clue"


Jag kom alldeles nyss på mig själv med att tänka att det är oändligt skönt att inte ha någon att bry sig om, fast på det omvända sättet. Att varje helg vara så rädd så jag skakar och desperat försöka fokusera på det som visas på skärmar jag omger mig av, omges av. I de tankebanorna kan jag med lätthet acceptera den ensamheten man känner av för många nätter spenderade i fullständig ensamhet, med bara träden och de upplysta fönstren som sällskap.

Imorgon stundar inspelning från 9 med en förhoppningsvis bättre röst än i fredags och släktmiddag med förhoppning om samtalsämnen trevligare än "dessa invandrare" och småhundar.

Jag ser det som ett tydligt, hoppfullt tecken, de prioriteringar jag gör. Hellre tidig morgon med musik än sen kväll med alkohol, hellre kreativitet än destruktivitet.

New York, I drove the car all the way down
New York, I buried my head in my hands
New York, I never had a chance
New York, I never had a chance

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0