Obstacles

Har försökt leta fram Francisco de Quevedo's roman från 1600-talet utan lycka. Som tröst läser jag två dikter ur Texter från Sapfo till Strindberg, om och om igen. Det är två obetitlade sonetter.



Jag iakttog min hemstads gamla murar

så starka förr, nu vittrade och nötta

av tidens gång och seklets framfart trötta

och kraftlöst bidande det ras som lurar.

På landet for jag ut och hörde bruset

från bäckar solen drack sen isen smält,

såg boskapen som kved på berget gällt

och berget med sin skugga stjäla ljuset.

I huset gick jag in och såg mitt rum

som en ruin, en rest från annan tid,

min värja märkt av år, min käpp mer krum

och utan spänst, den bar mig blott med nöd,

och inget fanns att fästa blicken vid

som inte förde tankarna på död.

----------------

"Liv, vart försvann du?" ... Ingen svarar? Ni där,
kom hit, alla ifjol som snabbt förbigick!
Dårskapen skymde horer för min blick,
Fortunas tand slet sönder mina tider.

Att inte veta vart och hur och när
de flög sin kos, min hälsa, alla åren!
Det som var liv togs ifrån mig, bara spåren
blev kvar, och runt mig växande misär.

Imorgon dröjer än; igår har farit;
idag kan jag ej för en sekund stå still:
jag är ett trött "skall bli" och "är" och "varit"

som lindar och ger svepning åt igår,
idag, imorgon - själv förvandlad till
en skugglik svit av ögonblick och år.