Obstacles

Tittade nyss klart på reprisen av "Dom kallar oss artister", den här gången med Maia Hirasawa. Efter att jag spytt av folkligheten började jag tänka på hur jag själv skulle agerat om jag var med i ett sådant hemma-hos-program. Lekte med tanken att visa tv-teamet runt i lägenheten och visa dem sälen Sebastian i badkaret (som naturligtvis är helt tomt), och klappa ömt och säga: "visst är han fin?"
   Sedan hade jag börjat prata om hur fint det är om morgnarna där jag bor. Säga att det brukar stå en flock rådjur och beta precis utanför fönstret i gryningen. Sedan kommer kameramannen filma ut på den asfaltsbeklädda bakgården, som dessutom är omringad av hus.

Efter att ha spelat en liten trudelutt från min kommande skiva, som naturligtvis är anledningen till att jag överhuvudtaget ställde upp i programmet, skulle jag börjat prata om mig själv, om hur jag har slutat vara arg på allt och alla, och säga:
"Men det förändras väl på nytt när man får en liten mini-Josef som råkar ut för alla saker jag råkat ut för. Då får jag väl skaffa ett vapen och rensa upp lite. Man har ju ett ansvar som förälder."

Efter ett klipp med något band jag gillar kommer tv-teamet att komma hem till mig en andra gång för att filma när jag spelar in en låt till nya skivan ("som kommer ut i mars, på skivbolaget blabla, som kommer bli en av seklets bästa skivor, förhandsbeställ på blabla.se"), och jag kommer öppna dörren med den orangea mössan på huvudet och säga "jag älskar att tvätta ansiktet, och det är så jobbigt med hår i vägen när jag gör det. En svensk författare under romantiken hade fyra favoritsaker, och en av dem var att åka hyrvagn. Min är att tvätta ansiktet. Kom in, kom in."

När programmet sedan avslutas med att jag med sälungeögon tittar in i kameran och säger "Världen. Visst är den fin?" är jag bundis med hela svenska folket.

Make it happen, boy, make it happen.