En handfull regn
"Jag minns inte vad. Men jag minns dagen. Pappa och Bengt, två sedan decennier döda, en dag som var precis som om döden inte fanns, som hade den helt glömt världen. Naturligtvis hade jag velat veta att detta var sista dagen jag såg pappa och naturligtvis hade jag velat veta det utan att veta det, utan att behöva vara rädd. Naturligtvis hade jag velat hålla kvar dagen, vara med pappa hela tiden denna den sista gång jag träffade honom. Naturligtvis hade jag velat att den dagen skulle vara för evigt. Och kanske gjorde den det - därför att leken fanns där, därför att det inte gjorde något om pappa var där eller ej, därför att vi alltid skulle vara barn och de vuxna alltid vara vuxna, därför att förlust och förnedring inte var ord som över huvud taget hade någon innebörd, därför att leken upphäver allt och att vi i leken lever för evigt. Bollen studsade över trottoaren, gång på gång, bildade perfekta bågar i luften - valv öppnade sig i valv öppnade sig i valv - och det leken säger är att det här kan pågå för evigt, det här kommer aldrig att ta slut.
Kast och lyra, Lyra och kast."
"Någon gång i början av fjärde klass började jag skriva på en science fiction-bok. Jag kom inte längre än till tre korta kapitel - astronauterna vaknade, åt frukost och gjorde sig i ordning för avfärd ut mot yttre rymden. Mer blev det inte. /.../
Naturligtvis vore det omöjligt att tänka sig att de där astronauterna skulle kunna komma längre i min berättelse än att de blev stående på bryggan till rymdraketen. Det är där man blir dröjande i elva-tolvårsåldern. Ohjälpligt på väg ut ur den yngre barndommens försäkringar av den lilla världens oföränderlighet och ännu utestängd för pubertetens löfte som ett möjligt vuxenliv - kvar på bryggan till kapseln som ska skjutas ut i det okända."
ur En Handfull Regn av Niklas Rådström
Kast och lyra, Lyra och kast."
"Någon gång i början av fjärde klass började jag skriva på en science fiction-bok. Jag kom inte längre än till tre korta kapitel - astronauterna vaknade, åt frukost och gjorde sig i ordning för avfärd ut mot yttre rymden. Mer blev det inte. /.../
Naturligtvis vore det omöjligt att tänka sig att de där astronauterna skulle kunna komma längre i min berättelse än att de blev stående på bryggan till rymdraketen. Det är där man blir dröjande i elva-tolvårsåldern. Ohjälpligt på väg ut ur den yngre barndommens försäkringar av den lilla världens oföränderlighet och ännu utestängd för pubertetens löfte som ett möjligt vuxenliv - kvar på bryggan till kapseln som ska skjutas ut i det okända."
ur En Handfull Regn av Niklas Rådström
Kommentarer
Trackback
