Hur jag tar mig fram
Trött på att älta samlar jag
all dy från botten, lägger
i en karaff av glas.
Också när all skit börjar bubbla som
stillastående vatten vet jag
den håller.
Istället sätter jag mig vid köksbordet, tänker på
Hur den sårade soldaten ligger ner i bokskogen,
hur igelkotten smyger sig fram, reser sig upp
på bakbenen, fräser
och med frambenen skruvar av sig sina piggar
slickar såret rent, använder
taggarna för att spänna ut huden över såret,
hur han syr igen och sedan lekfullt, som om
det inte bekom honom ens en gång, drar
loss piggarna, bestämt
skruvar fast dem på ryggen igen
Hur jag slår upp ögonen, kisar som har jag bara
sovit en stund i solens strålar.
reser mig upp på stela leder, tar upp
igelkotten i famnen, känner
hur taggarna river behagligt innanför tröjan.
Hur igelkotten vänder sin långa nos uppåt, hur vi
skakar på huvudet i förundran över hur
det kan komma sig att solens strålar spelar mellan de av vinden
vajande löven när
allting är så oändligt tyst
all dy från botten, lägger
i en karaff av glas.
Också när all skit börjar bubbla som
stillastående vatten vet jag
den håller.
Istället sätter jag mig vid köksbordet, tänker på
Hur den sårade soldaten ligger ner i bokskogen,
hur igelkotten smyger sig fram, reser sig upp
på bakbenen, fräser
och med frambenen skruvar av sig sina piggar
slickar såret rent, använder
taggarna för att spänna ut huden över såret,
hur han syr igen och sedan lekfullt, som om
det inte bekom honom ens en gång, drar
loss piggarna, bestämt
skruvar fast dem på ryggen igen
Hur jag slår upp ögonen, kisar som har jag bara
sovit en stund i solens strålar.
reser mig upp på stela leder, tar upp
igelkotten i famnen, känner
hur taggarna river behagligt innanför tröjan.
Hur igelkotten vänder sin långa nos uppåt, hur vi
skakar på huvudet i förundran över hur
det kan komma sig att solens strålar spelar mellan de av vinden
vajande löven när
allting är så oändligt tyst
Kommentarer
Trackback