Imorse ville jag tro på det och sedan kunde jag inte




Imorse ville jag tro på det och sedan kunde jag inte

Och sedan kom jag på att allting består av atomer

Elektroner och protoner

Och sedan kunde jag inte alls förstå

Hur jag någonsin någon gång kunde tro på någonting

 

Och jag klappade Laika, strök hennes skräckvåta päls

Kallade henne de finaste orden, kliade bakom hennes öra

Runt tassarna och nosen

Och sedan lade hon sig ner och

Andas nu inte alls, inte alls

 

Och jag säger att bruset är här igen

Och jag säger att det inte är mitt fel, det

Dikterar och fantiserar

Och sedan slår det slint och jag

Fantiserar och inflammerar

Grimaserar och balanserar

Blott en stund


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0